Fem dagar efter provet, mitt under en mattelektion, klampar kemiläraren in i salen. Han har rättat proven. Svettdropparna börjar rinna, pulsen går upp till 200 och ångesten tar vid.
Jag hade knappt pluggat något alls. Prioriterat värdsliga nöjen såsom squash och film, före den nästintill orgasmiska känslan av att läsa kemi. Käpprätt åt helvete, det trodde jag det hade gått, och jag var redan inställd på att bli dittvålad av många.
Sen kom vändning nummer 1. Lärarens kommentar:
Ja, nu har jag rättat kemiprovet. Självklart vet jag att vi har vissa toppar här som Jonas och x, men nog var det en överraskning att y fick så bra!
Här släppte det mesta. Jag hade inte gjort bort mig helt iallafall, och tillhörde fortfarande toppen. Det var lungt. Däremot var jag sågott som säker att x skulle tvåla dit mig, likaså y då läraren påpekat på dennes framgångar.
Sen kom vändning 2.
Max var 55p, och 44p var MVG-gränsen. Jag fick 48p sa läraren, bäst i klassen. x och y fick bara 46p, och min vän z som nästintill pluggat ihjäl sig fick bara 45p. Mitt resultat var självklart en besvikelse, men jag höll mig iallafall kvar som herre på täppan.
Det är fan sjukt. Att jag är så jävla bäst på kemi.
Min kemilärare älskar mig, och jag älskar honom. Då han också är min mentor, hade vi igår ett väldigt givande utvecklingssamtal. Vi pratade om allt:
Dessutom stärktes självklart mitt självförtroende av hans beröm. Följande hyllningsfraser fick jag motta:
"Du är flera klasser bättre (på kemi) än de andra i klassen."
"Det finns visst en på teknik som också är riktigt duktig. Gustav heter han, men du tvålar nog dit honom."
"Du är skolans bästa kemist."
Självklart ställs jag inför en enorm press, speciellt med onsdagens prov i åtanke. Dessutom försöker ett flertal elever i klassen "tvåla dit mig", och jag blir utsatt av såväl påhopp som störande moment.
Men de har ingen chans. Jag är ju skolans bästa kemist.
