Min fotbollsabstinens började dra igång på allvar efter att skolan slutade. Med hjälp av Cyberspace såg jag att fotbollsplanen först skulle vara ledig efter 21:30.
Ingen ville gå med mig. Ingen.
Jag hade tidigare sett de där människorna ute på planerna. Ensamvargarna. Skrattat åt dem, det hade jag gjort. Tänkt att de inte har vänner. Vem går och spelar fotboll ensam?
När klockan närmade sig halv tio såg jag bara fotbollar när jag blundade. När svårigheterna att koncentrera blicken uppkom bestämde jag mig - nu skulle jag dit. Ensam. Trotsa alla mina fördomar, allt mitt förakt. Men jag kände jag mig stark.
Jag tog på mig satsarkläderna. Underställ, Liradress och mössa.
Jag letade fram bollpumpen.
Jag kände att jag skulle ta ett steg i min utveckling. Göra något helt på egen hand - spela fotboll själv. Stolt, det var jag, samtidigt som jag kände någonslags innerlig gemenskap med mig själv. Tanken blev bara bättre och bättre, mitt humör gick upp snabbare än där andraderivatan av en funktion bildar ett positivt max...
Det var som att hela min värld rasade ihop. Jag hittade inte min fotboll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar