När ens vänner startar klubb

Några av mina bekanta ska starta en klubb. Världens bästa, säger de. Stålverk 80 ska den heta, och den ska vara från 18 år. Man ska få dansa, man ska få köpa alkohol - allt kommer vara så jävla bra. Först ska de ta lillan, sen nått större, och till slut kanske hela världen.

Samtidigt som de flesta ser framemot detta arrangemang, för det kommer bli så jävla bra, har jag stört mig på det lite under den senaste veckan.

Det är inte att jag inte ser framemot det - det gör jag. Jag vet att jag kommer att älska det. Det är snarare hur detta har påverkat arrangörerna i fråga.

För det första, börjar de helt plötsligt arrangera möten, eller så kallade klubbmöten. Jag vet inte vad de gör där. Kanske funderar de på hur de ska lägga upp allt inför Stålverk 80. Eller så har de bara jävligt roligt, för att de har varandra. Fan.

För det andra lider deras bloggande. Båda var frånvarande en längre tid från att vara brorsa till att skjuta vargar, för att sedan återkomma med ett inlägg om klubben. Om Stålverk 80. 

För det tredje är Stålverk 80 nu det givna samtalsämnet i alla situationer. Som när man möter den nytillkomne klubbarrangören under en utekväll. Direkt tar jag omedvetet upp det,
"FAN VAD BRA DET KOMMER BLI! STÅLVERK 80!!!". 

Och det är ju roligt att prata om det, det är underbart. Samtalsämnet som aldrig tar slut. Fast tappar man inte något? Kan det bli för mycket klubb?

Kanske. Fast det är kanske värt det - för det kommer bli så jävla bra.

Skottlossning i ghettosundet

Skottlossning på Porsön. Vars på Porsön? Självklart Sundet. 

• Tragiskt.
• Hemskt.
• Skakande
• Oundvikligt.

Ingen är överraskad, alla visste att något skulle hända. Frågan var bara vad och när. Nu har det hänt, och Porsöbergets invånare har fått nog. Närheten till Sundet förstör den fantastiska idyll och gemenskap som byggts upp sedan sjuttiotalet. En krisplan har arbetats fram senaste månaderna, och presenterades direkt dagen efter skottlossningen i ghettot.

Krisplanen består av tre steg. 

1. Kontakta Janne Josefsson. Personen i fråga ska få göra en dokumentation om misären och eländet i ghettot, samt beskriva hur det påverkar omgivningen, dvs Porsöberget.

2. Visa dokumentären i världens bästa tv-kanal, SVT. Dessutom ska vi skicka den till EU. 

Vid det här laget har såväl den svenska befolkningen som EU insett hur stort problemet är.

3. Efter detta ska vi be om pengar från Svenska Staten och EU för att bygga en mur runt Sundet (se bild). Detta kommer att leda till att de måste ta vattenvägen till och från sitt hem, vilket förhoppningsvis i sin tur leder till att hela bostadsområdet avbefolkas. 

Då, först då, är vi nöjda.

Fransosen

Jag träffade en fransman på krogen häromdagen. Han pluggar i Helsingfors i sex månader som utbytesstudent. Tillsammans med sin franska kompis åkte de upp hit för att hälsa på sina franska vänner som valde Luleå istället. De skulle skulle tillbaka till Helsingfors nu på söndag.

Fransosen hade dock ett problem: Deras tåg skulle gå på söndagskvällen från Kemi, men han visste inte hur man tar sig dit från Haparanda. Där kom jag in i bilden.

Jag fick:
- En öl
- Löfte om gratis boende i Frankrike, när jag vill
- Hans mailadress
Han fick:
- Ett löfte om att jag skulle maila busstider idag.

Självklart gjorde jag det, och han blev extremt glad av mitt svar. Han var däremot lite ledsen för att man måste vänta i tre timmar i en håla som Kemi.

Busstanten och studentkvinnan

Idag tog jag bussen hem, som vanligt. Trött som jag var, satte jag mig lite längre bak i bussen.

Tyvärr hade jag otur. Den legendariska äldre tanten från ghettoporsön, vars enda sociala samvaro i livet verkar vara bussresorna, går fram mot det lediga sätet just bredvid mig.

"Kan jag sitta här?"

Lika självklart som jag säger ja, påbörjar hon en långtråkig dialog som i själva verket skulle kunna beskrivas som en monolog, då hon babblar på väldigt fint. Efter några halvtrötta svar, rycker jag upp mig och pratar på bra. Låtsas som om hon vore min vän, inte en översocial främling som blivit tärd av livet och ålderdomen.

Mitt inne i samtalet märker jag hur jag själv trycker mig närmare mot fönsterrutan, bort från tanten. Någonslags social spärr sätter stopp för det djupgående samtal vi påbörjat, och en slags ångest sprids genom hela min kropp. Bort, jag ville bort.

Samtidigt som mitt obehag växer, känner jag något suddigt i ögonvrån. Något jag tänkt på ett tag, omedvetet. Jag kollar emot det, mot ögonvrån, och ser en studentkvinna* som ler mot mig. Hon har ett vackert leende, och när våra ögon möts nickar hon glatt.

Hon hade lyssnat på hela samtalet, och visste garanterat hur jobbig busstanten kan vara. Hon hade sett hur trött jag är. Men att jag ändå försökte.

Jag log tillbaka mot studentkvinnan och återupptog den fina diskussionen med tanten. Istället för att följa fördomar och rädslan av att missförstås, tänkte jag på studentkvinnans varma leende, och lärde mig något för resten av mitt liv.

Ta vara på de där stunderna med busstanten. Hon är fan trevlig. Dessutom växte mitt hat emot människor som sätter sig på det yttre sätet, då det inre är ledigt - de vågar inte trotsa rädslan. Usch.


*På porsön är alla yngre människor i åldern 20-30 studenter.

En diskussions väg - från början till slutet.

1. Filmen
Om jag inte minns fel så var det en söndag allt började. Tristess blandat med trötthet under en tidig morgon, då jag helst ville ligga kvar i sängen, ledde till ett beslut. Jag skulle se en film. Varför det blev just denna film vet jag inte, och kommer nog aldrig få reda på det heller. Kanske var det ödet, vem vet?
Vuxna Människor, en film från slutet av nittiotalet med kändisar såsom Felix Herngren och Fredrik Lindström. Det var filmen jag skulle se.
Filmen var bra, underhållande. Man fick följa höra Felix Herngrens tankar och illusioner i en roll som advokat och gift man.

2. Låten
I slutet av filmen, där allt drog ihop sig, spelades en viss låt. En känd låt dessutom, Happy Together, vars originalversion gjordes av The Turtles. Man kan lätt säga att melodin satte sig på hjärnan. Därför hämtade jag hem den låten, och av ren slump var melodin så trevlig att jag tog ut den på piano.

3. Tidsperioden
Efter detta gick det en lång tid. Jag och låten drev som isär, i helt olika vädersträck. Tiden gick, flera månader, utan att vi möttes.

4. Mp3-spelaren
En vacker solig dag skulle jag fylla min mp3-spelare. Jag var nästan helt färdig, då jag såg låten! Ändå en hit tänkte jag, och la den till spellistan.
Något blev dock fel. När jag satte mig på bussen och skulle slå på musik märkte jag till min förskräckelse att det enda spåret jag hade var just Happy Together med The Turtles. Hemskt. Trots det lyssnade jag på den hela bussresan, samt hela vägen hem! Extremt många gånger alltså. Efter detta var den fast, fasttejpad med gaffatejp i min hjärna.

5. Repet
Rep, kanske en vecka efter mp3-incidenten. Punkhuset hade skaffat ett piano, och till min fascination går jag fram och spelar en låt. Helt spontant, bara det som kommer snabbast. Självklart är det Happy Together. En bandmedlem känner igen låten, och nämner därav att den är med i filmen Vuxna människor. Jag jakar, men fortsätter inte på ämnet, då jag är i full färd att leta efter ett stativ.

6. Bussresan
På bussresan hem, då jag är ensam med bandmedlemmen i fråga, tar jag upp filmen Vuxna Människor. Vi pratar om hur bra den var, och skrattar åt humoristiska inslag från den. Först senare inser jag vilket djup diskussionen har, då den bottnar så långt tillbaks i tiden genom ett så komplext mönster. Frågan är om alla diskussioner är sådana?