Busstanten och studentkvinnan

Idag tog jag bussen hem, som vanligt. Trött som jag var, satte jag mig lite längre bak i bussen.

Tyvärr hade jag otur. Den legendariska äldre tanten från ghettoporsön, vars enda sociala samvaro i livet verkar vara bussresorna, går fram mot det lediga sätet just bredvid mig.

"Kan jag sitta här?"

Lika självklart som jag säger ja, påbörjar hon en långtråkig dialog som i själva verket skulle kunna beskrivas som en monolog, då hon babblar på väldigt fint. Efter några halvtrötta svar, rycker jag upp mig och pratar på bra. Låtsas som om hon vore min vän, inte en översocial främling som blivit tärd av livet och ålderdomen.

Mitt inne i samtalet märker jag hur jag själv trycker mig närmare mot fönsterrutan, bort från tanten. Någonslags social spärr sätter stopp för det djupgående samtal vi påbörjat, och en slags ångest sprids genom hela min kropp. Bort, jag ville bort.

Samtidigt som mitt obehag växer, känner jag något suddigt i ögonvrån. Något jag tänkt på ett tag, omedvetet. Jag kollar emot det, mot ögonvrån, och ser en studentkvinna* som ler mot mig. Hon har ett vackert leende, och när våra ögon möts nickar hon glatt.

Hon hade lyssnat på hela samtalet, och visste garanterat hur jobbig busstanten kan vara. Hon hade sett hur trött jag är. Men att jag ändå försökte.

Jag log tillbaka mot studentkvinnan och återupptog den fina diskussionen med tanten. Istället för att följa fördomar och rädslan av att missförstås, tänkte jag på studentkvinnans varma leende, och lärde mig något för resten av mitt liv.

Ta vara på de där stunderna med busstanten. Hon är fan trevlig. Dessutom växte mitt hat emot människor som sätter sig på det yttre sätet, då det inre är ledigt - de vågar inte trotsa rädslan. Usch.


*På porsön är alla yngre människor i åldern 20-30 studenter.