En diskussions väg - från början till slutet.

1. Filmen
Om jag inte minns fel så var det en söndag allt började. Tristess blandat med trötthet under en tidig morgon, då jag helst ville ligga kvar i sängen, ledde till ett beslut. Jag skulle se en film. Varför det blev just denna film vet jag inte, och kommer nog aldrig få reda på det heller. Kanske var det ödet, vem vet?
Vuxna Människor, en film från slutet av nittiotalet med kändisar såsom Felix Herngren och Fredrik Lindström. Det var filmen jag skulle se.
Filmen var bra, underhållande. Man fick följa höra Felix Herngrens tankar och illusioner i en roll som advokat och gift man.

2. Låten
I slutet av filmen, där allt drog ihop sig, spelades en viss låt. En känd låt dessutom, Happy Together, vars originalversion gjordes av The Turtles. Man kan lätt säga att melodin satte sig på hjärnan. Därför hämtade jag hem den låten, och av ren slump var melodin så trevlig att jag tog ut den på piano.

3. Tidsperioden
Efter detta gick det en lång tid. Jag och låten drev som isär, i helt olika vädersträck. Tiden gick, flera månader, utan att vi möttes.

4. Mp3-spelaren
En vacker solig dag skulle jag fylla min mp3-spelare. Jag var nästan helt färdig, då jag såg låten! Ändå en hit tänkte jag, och la den till spellistan.
Något blev dock fel. När jag satte mig på bussen och skulle slå på musik märkte jag till min förskräckelse att det enda spåret jag hade var just Happy Together med The Turtles. Hemskt. Trots det lyssnade jag på den hela bussresan, samt hela vägen hem! Extremt många gånger alltså. Efter detta var den fast, fasttejpad med gaffatejp i min hjärna.

5. Repet
Rep, kanske en vecka efter mp3-incidenten. Punkhuset hade skaffat ett piano, och till min fascination går jag fram och spelar en låt. Helt spontant, bara det som kommer snabbast. Självklart är det Happy Together. En bandmedlem känner igen låten, och nämner därav att den är med i filmen Vuxna människor. Jag jakar, men fortsätter inte på ämnet, då jag är i full färd att leta efter ett stativ.

6. Bussresan
På bussresan hem, då jag är ensam med bandmedlemmen i fråga, tar jag upp filmen Vuxna Människor. Vi pratar om hur bra den var, och skrattar åt humoristiska inslag från den. Först senare inser jag vilket djup diskussionen har, då den bottnar så långt tillbaks i tiden genom ett så komplext mönster. Frågan är om alla diskussioner är sådana?