Snart är det 2009. Idag är det nämligen nyårsafton.
Självklart är det en dag som de flesta associerar med fest. Alla festar ju på nyår. Värt.
Även naturarna brukar ta ledigt denna dag, kanske för att spendera tid med familjen eller bara titta på tv.
Detta år ska jag däremot spendera nyårsafton som endast äkta naturare gör. Jag ska nämligen jobba med mitt projektarbete.
För att få en inblick i pyroteknikens alla hörn ska jag och min kompanjon följa med det pyrotekniska sällskapet i deras förberedelser och genomförande av nyårsfyrverkeriet i Luleå. Trots att SMHI utfärdat en klass III-varning för vår lilla del av landet.
Därför skall ni då ni vid norra hamn står, fulla, glada och ivriga inför de smällande raketerna, ägna en tanke på de hårt slitande naturarna. De som står upp för nörd-ryktet på riktigt.
Finanskrisen har påverkat oss alla på ett eller annat sätt - inte minst oss i stålstaden, Luleå. Människor blir av med sina jobb, ovissheten sprider sig. Den enda med ett jobb som sitter säkert är Styrman.
Dock finns det en grupp som bara njuter av krisen. Framtiden är tryggad. Vilka är då de lyckliga nissarna?
Naturarna!
Även om denna kris håller på i flera år, är vår framtid ändå tryggad. När vi kommer från våra höga akademiska utbildningar, då finns det jobb. För, efter regn kommer solsken, och efter finanskrisen kommer hungriga utexaminerade naturare.
Fem dagar efter provet, mitt under en mattelektion, klampar kemiläraren in i salen. Han har rättat proven. Svettdropparna börjar rinna, pulsen går upp till 200 och ångesten tar vid.
Jag hade knappt pluggat något alls. Prioriterat värdsliga nöjen såsom squash och film, före den nästintill orgasmiska känslan av att läsa kemi. Käpprätt åt helvete, det trodde jag det hade gått, och jag var redan inställd på att bli dittvålad av många.
Sen kom vändning nummer 1. Lärarens kommentar: Ja, nu har jag rättat kemiprovet. Självklart vet jag att vi har vissa toppar här som Jonas och x, men nog var det en överraskning att y fick så bra!
Här släppte det mesta. Jag hade inte gjort bort mig helt iallafall, och tillhörde fortfarande toppen. Det var lungt. Däremot var jag sågott som säker att x skulle tvåla dit mig, likaså y då läraren påpekat på dennes framgångar.
Sen kom vändning 2.
Max var 55p, och 44p var MVG-gränsen. Jag fick 48p sa läraren, bäst i klassen. x och y fick bara 46p, och min vän z som nästintill pluggat ihjäl sig fick bara 45p. Mitt resultat var självklart en besvikelse, men jag höll mig iallafall kvar som herre på täppan.
Det är fan sjukt. Att jag är så jävla bäst på kemi.
Min kemilärare älskar mig, och jag älskar honom. Då han också är min mentor, hade vi igår ett väldigt givande utvecklingssamtal. Vi pratade om allt:
Studierna
Frånvaron
Livet efter skolan
Universitet
Kemiutbildningar
Hälsa
Extraknäck
Resor
Familj
Musik
Dessutom stärktes självklart mitt självförtroende av hans beröm. Följande hyllningsfraser fick jag motta:
"Du är flera klasser bättre (på kemi) än de andra i klassen." "Det finns visst en på teknik som också är riktigt duktig. Gustav heter han, men du tvålar nog dit honom." "Du är skolans bästa kemist."
Självklart ställs jag inför en enorm press, speciellt med onsdagens prov i åtanke. Dessutom försöker ett flertal elever i klassen "tvåla dit mig", och jag blir utsatt av såväl påhopp som störande moment.
Men de har ingen chans. Jag är ju skolans bästa kemist.
Några av mina bekanta ska starta en klubb. Världens bästa, säger de. Stålverk 80 ska den heta, och den ska vara från 18 år. Man ska få dansa, man ska få köpa alkohol - allt kommer vara så jävla bra. Först ska de ta lillan, sen nått större, och till slut kanske hela världen.
Samtidigt som de flesta ser framemot detta arrangemang, för det kommer bli så jävla bra, har jag stört mig på det lite under den senaste veckan.
Det är inte att jag inte ser framemot det - det gör jag. Jag vet att jag kommer att älska det. Det är snarare hur detta har påverkat arrangörerna i fråga.
För det första, börjar de helt plötsligt arrangera möten, eller så kallade klubbmöten. Jag vet inte vad de gör där. Kanske funderar de på hur de ska lägga upp allt inför Stålverk 80. Eller så har de bara jävligt roligt, för att de har varandra. Fan.
För det andra lider deras bloggande. Båda var frånvarande en längre tid från att vara brorsa till att skjuta vargar, för att sedan återkomma med ett inlägg om klubben. Om Stålverk 80.
För det tredje är Stålverk 80 nu det givna samtalsämnet i alla situationer. Som när man möter den nytillkomne klubbarrangören under en utekväll. Direkt tar jag omedvetet upp det, "FAN VAD BRA DET KOMMER BLI! STÅLVERK 80!!!".
Och det är ju roligt att prata om det, det är underbart. Samtalsämnet som aldrig tar slut. Fast tappar man inte något? Kan det bli för mycket klubb?
Kanske. Fast det är kanske värt det - för det kommer bli så jävla bra.
Skottlossning på Porsön. Vars på Porsön? Självklart Sundet.
Tragiskt.
Hemskt.
Skakande
Oundvikligt.
Ingen är överraskad, alla visste att något skulle hända. Frågan var bara vad och när. Nu har det hänt, och Porsöbergets invånare har fått nog. Närheten till Sundet förstör den fantastiska idyll och gemenskap som byggts upp sedan sjuttiotalet. En krisplan har arbetats fram senaste månaderna, och presenterades direkt dagen efter skottlossningen i ghettot.
Krisplanen består av tre steg.
1. Kontakta Janne Josefsson. Personen i fråga ska få göra en dokumentation om misären och eländet i ghettot, samt beskriva hur det påverkar omgivningen, dvs Porsöberget.
2. Visa dokumentären i världens bästa tv-kanal, SVT. Dessutom ska vi skicka den till EU.
Vid det här laget har såväl den svenska befolkningen som EU insett hur stort problemet är.
3. Efter detta ska vi be om pengar från Svenska Staten och EU för att bygga en mur runt Sundet (se bild). Detta kommer att leda till att de måste ta vattenvägen till och från sitt hem, vilket förhoppningsvis i sin tur leder till att hela bostadsområdet avbefolkas.
Jag träffade en fransman på krogen häromdagen. Han pluggar i Helsingfors i sex månader som utbytesstudent. Tillsammans med sin franska kompis åkte de upp hit för att hälsa på sina franska vänner som valde Luleå istället. De skulle skulle tillbaka till Helsingfors nu på söndag.
Fransosen hade dock ett problem: Deras tåg skulle gå på söndagskvällen från Kemi, men han visste inte hur man tar sig dit från Haparanda. Där kom jag in i bilden.
Jag fick: - En öl - Löfte om gratis boende i Frankrike, när jag vill - Hans mailadress Han fick: - Ett löfte om att jag skulle maila busstider idag.
Självklart gjorde jag det, och han blev extremt glad av mitt svar. Han var däremot lite ledsen för att man måste vänta i tre timmar i en håla som Kemi.
Idag tog jag bussen hem, som vanligt. Trött som jag var, satte jag mig lite längre bak i bussen.
Tyvärr hade jag otur. Den legendariska äldre tanten från ghettoporsön, vars enda sociala samvaro i livet verkar vara bussresorna, går fram mot det lediga sätet just bredvid mig.
"Kan jag sitta här?"
Lika självklart som jag säger ja, påbörjar hon en långtråkig dialog som i själva verket skulle kunna beskrivas som en monolog, då hon babblar på väldigt fint. Efter några halvtrötta svar, rycker jag upp mig och pratar på bra. Låtsas som om hon vore min vän, inte en översocial främling som blivit tärd av livet och ålderdomen.
Mitt inne i samtalet märker jag hur jag själv trycker mig närmare mot fönsterrutan, bort från tanten. Någonslags social spärr sätter stopp för det djupgående samtal vi påbörjat, och en slags ångest sprids genom hela min kropp. Bort, jag ville bort.
Samtidigt som mitt obehag växer, känner jag något suddigt i ögonvrån. Något jag tänkt på ett tag, omedvetet. Jag kollar emot det, mot ögonvrån, och ser en studentkvinna* som ler mot mig. Hon har ett vackert leende, och när våra ögon möts nickar hon glatt.
Hon hade lyssnat på hela samtalet, och visste garanterat hur jobbig busstanten kan vara. Hon hade sett hur trött jag är. Men att jag ändå försökte.
Jag log tillbaka mot studentkvinnan och återupptog den fina diskussionen med tanten. Istället för att följa fördomar och rädslan av att missförstås, tänkte jag på studentkvinnans varma leende, och lärde mig något för resten av mitt liv.
Ta vara på de där stunderna med busstanten. Hon är fan trevlig. Dessutom växte mitt hat emot människor som sätter sig på det yttre sätet, då det inre är ledigt - de vågar inte trotsa rädslan. Usch.
*På porsön är alla yngre människor i åldern 20-30 studenter.
1. Filmen Om jag inte minns fel så var det en söndag allt började. Tristess blandat med trötthet under en tidig morgon, då jag helst ville ligga kvar i sängen, ledde till ett beslut. Jag skulle se en film. Varför det blev just denna film vet jag inte, och kommer nog aldrig få reda på det heller. Kanske var det ödet, vem vet? Vuxna Människor, en film från slutet av nittiotalet med kändisar såsom Felix Herngren och Fredrik Lindström. Det var filmen jag skulle se. Filmen var bra, underhållande. Man fick följa höra Felix Herngrens tankar och illusioner i en roll som advokat och gift man.
2. Låten I slutet av filmen, där allt drog ihop sig, spelades en viss låt. En känd låt dessutom, Happy Together, vars originalversion gjordes av The Turtles. Man kan lätt säga att melodin satte sig på hjärnan. Därför hämtade jag hem den låten, och av ren slump var melodin så trevlig att jag tog ut den på piano.
3. Tidsperioden Efter detta gick det en lång tid. Jag och låten drev som isär, i helt olika vädersträck. Tiden gick, flera månader, utan att vi möttes.
4. Mp3-spelaren En vacker solig dag skulle jag fylla min mp3-spelare. Jag var nästan helt färdig, då jag såg låten! Ändå en hit tänkte jag, och la den till spellistan. Något blev dock fel. När jag satte mig på bussen och skulle slå på musik märkte jag till min förskräckelse att det enda spåret jag hade var just Happy Together med The Turtles. Hemskt. Trots det lyssnade jag på den hela bussresan, samt hela vägen hem! Extremt många gånger alltså. Efter detta var den fast, fasttejpad med gaffatejp i min hjärna.
5. Repet Rep, kanske en vecka efter mp3-incidenten. Punkhuset hade skaffat ett piano, och till min fascination går jag fram och spelar en låt. Helt spontant, bara det som kommer snabbast. Självklart är det Happy Together. En bandmedlem känner igen låten, och nämner därav att den är med i filmen Vuxna människor. Jag jakar, men fortsätter inte på ämnet, då jag är i full färd att leta efter ett stativ.
6. Bussresan På bussresan hem, då jag är ensam med bandmedlemmen i fråga, tar jag upp filmen Vuxna Människor. Vi pratar om hur bra den var, och skrattar åt humoristiska inslag från den. Först senare inser jag vilket djup diskussionen har, då den bottnar så långt tillbaks i tiden genom ett så komplext mönster. Frågan är om alla diskussioner är sådana?
Naturtrean är ett intressant år - på ett sätt blir allt lättare, men samtidigt blir allt svårare. Mängden information kanske blir mindre, men däremot svårare. Istället för att sammansvetsas som klass, börjar allas individuella planer förstöra stämningen. MVG är ett måste, VG är ett nederlag. Fact.
Det jobbiga med att komma tillbaka är att alla har ett försprång. Utan att de erkänner det, vet man att samtliga äkta naturare inte alls "Bara har tagit det lungt och varit med vänner" under lovet. I själva verket har de suttit inne bland anteckningsblock och skolböcker, allt för att vara med när det väl börjar.
De icke-äkta naturarna däremot har mest slappat under lovet. Som en kille i min klass var i Sydafrika i samtliga 11 veckor. Ingen klandrar honom för det.
Imorgon ska jag till Norge, vårt västra grannland, landet som är mindre och sämre än Sverige.
I Norge är allt dyrt. Det är dels för att de tjänar mer pengar, men även för att staten inte subventionerar varor. I Sverige går staten exempelvis in och ger bönderna pengar, så att barnfamiljer ska få billigare mjölk. Detta finns inte i Norge.
I Norge bygger man inte högt, och inte brett. Detta innebär två saker. För det första finns det en jäkla massa fristående villor. För det andra är en liten stad utspridd på en jättestor yta. Mysigt, men dumt.
I Norge kör alla som idioter då de ser en svensk registreringsskylt. Istället för att köra om lungt och försiktigt, eller till och med låta bli att köra om, blåser de förbi i 220 km/h på den smala norska bergsvägen.
I Norge finns det inga fiskebutiker, trots att de fiskar jättemycket. Jag antar att de gör allt själv, tar fisket ett steg längre.
I Sverige skämtar vi om Norge. Norge skämtar inte om oss.
Inom musiken är Per Gessle, Gyllene Tider, Tomas Ledin och The Beach Boys exempel på artister och grupper som vanligtvis kommit att starkt förknippas med sommaren, då de ofta turnerar då och sjungit sånger som handlar om sommaren.
Dock tycker jag att Ted Gärdestad borde platsa bland dessa. Värt att ändra?
Nu har jag sett klart Twin Peaks. Världens bästa serie.
Tänk vad ofta man stör sig på olika saker i vanliga, dödliga, serier. Alltid måste man i huvudet försöka rätta till allt som är fel - allt som skulle ha varit bättre. Under hela min Twin Peaks-period har jag dock endast stört mig ordentligt på en enda sak, nämligen att det på stadens välkomstskylt står
Welcome to Twin Peaks
Population 51.201
Varför? Enligt mig borde det bo mindre än 51.201 i Twin Peaks. Lite mindre. Det var det värsta jag störde mig på. Hemskt, eller hur?
Twin Peaks-stämning sa de, och visst hade de rätt. Den är helt unik.
Men det bästa med hela serien är det jag fruktade skulle förstöra allt.
En klyscha måhända, men stämmer den? Sanningen är nog att det är väldigt svårt att svara på den frågan objektivt. Trots det fortsätter många människor, främst äldre, predika detta påstående.
Jag blir själv nästintill en förföljare av denna aforism, då jag tittar på ett exempel från mitt liv senaste veckan. Vädret.
Porsöberget – platsen där solen alltid skiner. Vi brukar säga att medan ni där nere har åtta minuter till vår närmaste stjärna, har vi här uppe endast fem. När man som barnsben sprang runt i de höga gröna fästingfria fälten, var solen alltid framme. Konstbevattningssystemet, som då var unikt för sin tidsepok, bevattnade hela Porsöberget och höll all grönska i toppskick.
Så brukade det vara. Men nu i veckan regnade det, i tre dagar: för första gången på 25 år.
Barnen fick stanna inne. Föräldrarna fick stanna inne. Husdjuren fick stanna inne.
Det är tragiskt. Vår antimolnmaskin gick sönder - i tre dagar stod den stilla.
Varför kan inte alla människor få ta del av dagens teknik? Det var ju nämligen inte vårt fel att...
...det blåste nordliga vindar, och att
porsösundet inte har råd med en egen antimolnmaskin!!!
Fast nu ska stackarna där nere få lite sol också. Sol, sol och åter sol, över hela landet.
Ändå vågar inte blaskorna använda en engelsk fras, som härleder till en låt vi alla hört:
Sommaren är här. Naturaren trappar ner på tempot, stänger av hjärnan, och släpper allt som har med skola att göra. Hans naturvetenskapliga ifrågasättanden börjar avta, i såväl mängd som styrka. Utifrån sett kan han tyckas vara en helt vanlig person, som går ett helt vanligt program.
Men djupt inne någonstans finns vetskapen kvar, att till hösten tar han fram det igen. Han har det nämligen inom sig.
- Nä, jag har som aldrig haft ett husdjur. - Okej. Haha, några på kungsfågeln hade visst haft en hamster i sitt skåp! Du kan ju göra detsamma? (skratt) - Haha, är det sant? Vilka idioter...men ändå en rolig grej. - Ja. Den mådde visst bra, efter vad jag har hört.
Vi var med i en undersökning i matematik, där man gjorde ett prov på två timmar. Ett tiotal länder gjorde samma prov - alltså blir det som en slags tävling. Vår mattelärare sa att det är som att vara med i landslaget.
Jag har blivit någorlunda irriterad på alla enstaka mord som tar plats hela tiden. Ovärt. Dessutom tar det upp plats i alla medier, samtidigt som tre miljoner människor dör i malaria varje år. Eller som vår allas Josef Stalin sa:
The death of one man is a tradegy, the death of millions is a statistic.
Därför kan ju alla ni som planerar att utföra något sånt här onödigt antingen strunta i det eller slå på stort.
Ångest brukar inte vara ett problem för mig, och jag har ännu inte riktigt uppnått det stadiet, men snart... alldeles för snart.
Imorgon är det kemiprov. Det stora provet i Kemi B, av två stora prov. Viktigt. Väldigt viktigt.
Tyvärr har jag de sämsta möjliga förutsättningarna för att lyckas. Efter flera dagars sjukdom är det idag den första dagen jag kan plugga utan att drabbas av en extremt jobbig huvudvärk.
Jag har inte varit på skolan - allt för att vila upp mig inför provet. Igår ringde min kära kemilärare och mentor mig, för att fråga hur det är. Bara sådär. Sa att, om det känns dåligt kan jag göra provet någon annan gång. Sa att jag ska krya på mig. Härlig lärare.
Att skriva provet en annan dag vore dock förödande. Även om jag skulle spika det, skulle det finnas ett argument emot mig. Jag hade längre tid på mig, jag kanske fick veta frågor, och så vidare. Jag måste alltså göra det imorn.
Därför har jag en känsla av att det blir en jobbig dag idag. Tid är något jag inte har - men behöver jag tid? En bra kemist är ju nämligen en lat kemist. Han drar inga linjer efter uppgifterna, han försöker hitta förkortningar till allt, och använder formelsamlingen jämnt och ständigt.
Nu jävlar gäller det. Om 20 timmar ska jag visa vem som är Luleås bästa kemist. Stjärnkemisten.
För ett tag sen var jag i Skottland, den lite bättre delen av Storbrittanien
I Skottland har man inte en vattenkran, utan två stycken. Den till vänster är till för varmvatten, och den till höger för kallvatten.
I Skottland spelar gatumusikanterna säckpipa. De bär även så kallade kiltar, och ser allmänt löjliga ut. Det är ju roligt, men det negativa är att man får ont i huvudet av allt oljud efter en dags stadsvandrande.
I Skottland finns det en massa får. Därför har skottarna fått det mindre trevliga smeknamnet ”Sheepshaggers”. Det finns ett roligt skämt också: Why do Scotsmen wear kilts? Sheep can hear zippers.
Från Skottland kommer den elake kocken Gordon Ramsay. Hans program, Gordon Ramsay’s Kitchen Nightmares, är helt fantastiskt. Underhållning på hög nivå.
I Skottland kommer ett plingande ljud på bussen när du trycker på stoppknappen, trots att någon annan tryckt innan! Brittiskt! Fantastiskt!
Min fotbollsabstinens började dra igång på allvar efter att skolan slutade. Med hjälp av Cyberspace såg jag att fotbollsplanen först skulle vara ledig efter 21:30.
Ingen ville gå med mig. Ingen.
Jag hade tidigare sett de där människorna ute på planerna. Ensamvargarna. Skrattat åt dem, det hade jag gjort. Tänkt att de inte har vänner. Vem går och spelar fotboll ensam?
När klockan närmade sig halv tio såg jag bara fotbollar när jag blundade. När svårigheterna att koncentrera blicken uppkom bestämde jag mig - nu skulle jag dit. Ensam. Trotsa alla mina fördomar, allt mitt förakt. Men jag kände jag mig stark.
Jag tog på mig satsarkläderna. Underställ, Liradress och mössa.
Jag letade fram bollpumpen.
Jag kände att jag skulle ta ett steg i min utveckling. Göra något helt på egen hand - spela fotboll själv. Stolt, det var jag, samtidigt som jag kände någonslags innerlig gemenskap med mig själv. Tanken blev bara bättre och bättre, mitt humör gick upp snabbare än där andraderivatan av en funktion bildar ett positivt max...
Det var som att hela min värld rasade ihop. Jag hittade inte min fotboll.
Imorse vaknade jag, tittade ut genom fönstret, och funderade på hur min pollenallergi skulle arta sig till våren. Jag bestämde mig för att inte tänka på det mer.
Dessvärre blev jag aningen chockad av att se detta när jag öppnade tidningen.
Det är vid dessa tillfällen man önskar att man aldrig hade sett The Truman Show.
Idag hade jag rättskunskap. Måndagslektionen mellan 15:40-17:00. Alltid lika jobbig.
Den tar plats precis vid den tidpunkt då blodsockret börjar sjunka ner i trötthetens avgrund. Själva vetskapen om att man dessutom kommer sitta i en timmes dvala, en dvala som man lika gärna hade kunnat befinna sig i hemma, gör inte hela saken bättre.
Denna måndag fanns det dock något som skilde sig från det vanliga. Ett brutet mönster. Istället för den vanliga lärarens idiotiska genomgångar och övningsuppgifter, kom nu en man från Luleå Kommuns konsumentvägledning som skulle "hålla en föreläsning". Han var ganska lång, klädd i skjorta, och gick ganska stelt in i klassrummet.
Oftast när man håller en föreläsning brukar man ha ett mål. Ett budskap. Detta hade inte mannen från Kommunen.
En elev i klassen påpekade att denne varit och styrketränat, men inte ätit. Föreläsningens tio första minuter förklarade föreläsaren, Johan hette han, att han hade hört att man ska äta ett ordentligt mål efter träningen. Att man ska få i sig kolhydrater och proteiner. Denna del avslutade han med en punch line, som åtminstone fick mig att ifrågasätta hans neutralitet inom mejeribranschen. Han pläderade: Det är därför Gainomax är så bra. Det innehåller allt. Allt. Gainomax är jättebra. Verkligen!
Johan var verkligen dålig. När han väl kom in på rättskunskapen berättade han lite allmänt om alla saker han kom på, han hade ingen planering.
Efter ett tag kom han in på att laga mat. Någon i klasssrummet påstod att denne själv var väldigt dålig i köket. Johan berättade då exhalterat att han älskar fisk. Han delade med sig av ett recept som ingen kunde misslyckas med! 1. 1 dl vatten i en gryta. 2. Tillsätt två stycken fiskbuljongstärningar. 3. Creme Fraiché. 4. Sätt ner 600 g halvt tinad torskfilé. Johan sa att detta ska räcka till fyra personer. Han visste dock inte om de säljer paket med 600 g fisk, varpå han ändrade receptet till 800 g fisk. Jag fick uppfattningen att 600 g fisk är bäst, men att 800 g kan vara lättare, om paketen (som Johan trodde) innehåller 400 g fisk. Detta förutsatt att 400 g fisk inte räcker till fyra personer.
Det var tydligt att Johan älskar sig själv, och älskar att komma ifrån sitt dagliga jobb till skolorna för att berätta om ovesentligheter och ointressanta ting. De mindre intellektuella i klassen svalde givetvis hans skämt, hans förklaringar och utsvävningar. I själva verket var han en förlorare.
Det han sa angående vad han brukar säga till folk som frågar om hur man ska spara kvitton som annars skulle tappa färgen, summerar ganska fint den bild man får av honom.
"Jag brukar svara: Skaffa er ett riktigt jobb som jag! Jag har nämligen tillgång till koperingsmaskin på jobbet!" Han skrev sedan upp kopia på tavlan.
1 - Usch vad kallt det är idag. 2 - Ja. Synd att jag tog den här vårjackan! 1 - Mm. Hade du haft din Canada Goose-jacka, hade du haft det varmare än i det subnivala rummet.
Ibland börjar man gilla musik som man anser vara pinsam. Som Ett fullkomligt kaos med Bo Kaspers Orkester. Jag älskar den låten, men känner ändå något infött förakt mot Bo Kaspers.
Dock fastnade jag för denna låt redan första gången jag hörde den.
Den klockrena texten: "Vi tog oss an för mycket och för fort" "Och var inte idag först nästa år" "Det ska va på vissa sätt, stilrent ner i helvetet, vårt palats är ett fullkomligt kaos"
Den färgglada musiken: Det fina gitarrackompanjemanget. De klockrena stråkarna. Det underbara elpianosolot.
Den fantasiska sista versen som förklarar att det inte spelar någon roll att palatset är ett fullkomligt kaos: ”Flickan sover och mår bra, bättre kan det inte va. Vårt palats är ett, fullkomligt kaos!”
Givetvis förstår jag hur äcklig Bo Kasper egentligen är, i sin glansiga skjorta, i sitt lilla flygplan, flygandes med sitt fladdrande krulliga hår.
Jag håller på att läsa Eric Ericssons bok Brev till samhället. Den är ju verkligen klockren, verkligen rolig. På riktigt.
Det enda jobbiga är att den ändå är relativt kort, och att jag har insett att den kommer att ta slut. Tänk er om en bok som Brev till samhället vore oändligt lång, då skulle man aldrig ha tråkigt. Aldrig.
Hejsan! Vår nu varande kock ska gå en ut bildning hos en sjuk gymnast. Därför vore det under bart om du kunde rycka in! Eftersom att du för ut på stått att du är i behov av extra knäck till julen, och att du inte är rädd för att visa fram fötterna, tror vi att du kan vara någon för oss.
Vi säljer fram för allt en tre rätters meny, med bland annat kalv lever med kul potatis, stekt kyckling lever och får ost. Barnen får en skum tomte till efterrätt, och det är rök fritt som gäller i hela mat serveringen.
Lågstadiet Skolan var som en lek. Nu i efterhand brukar jag kalla lågstadiet för just lekstadiet. Det enda jag åtminstone tänkte på var hur jag skulle tillbringa nästa rast. Inga problem fanns, inga bekymmer. På grund av min pollenallergi fick jag vara hemma 2-3 veckor innan sommarlovet, bara sådär. Det enda sköna jag såg i det då, var nog att jag slapp alla besvär till 60%.
Mellanstadiet Stig hette vår lärare. Han hade stenkoll på sina elever, och min dysfunktionella klass blev hans ansvarsområde. Här var man alltid på skolan, oavsett om man var frisk eller ej. Det enda jag egentligen kommer ihåg från denna tid, frånvaromässigt, är att jag någon gång på morgonen tyckte att det skulle ha varit skönt att stanna hemma. Dock så förblev det en tanke.
Högstadiet Det var här det bröt ut för mig. I sjuan och vårterminen av åttan var jag nog nästan fullkomlig i närvaron - ända tills första betygen kom. De var alldeles för höga - och ändå hade jag spenderat knappt någon tid alls framför skolböckerna. Vid denna tid började jag inse skolsystemets svagheter, och arbetade med hjälp av mitt kritiska tänkande fram en strategi som skulle ta mig genom resten av högstadiet på lättast möjliga sätt. Slöjd och hemkunskap blev ämnen som fick ta mest stryk, men det vanligaste var nog hela dagars frånvaro. Hela sista året levde jag efter mottot: Om jag inte skolkar nu kommer jag ångra det på gymnasiet.
När avgångsbetyget delades ut och alla andra hade höjt sina betyg sedan åttan, hade jag istället sänkt mina med nio snäpp. Fast det spelade ju ingen roll - jag skulle ju ändå gå natur.
Gymnasiet Under mitt första gymnasieår var närvaron riktigt hög. Detta var självklart endast under tiden då jag behövde skaffa mig en uppfattning. Nu har jag lärt mig att jag ogärna missar ämnen som fysik, matte, kemi och biologi, men mer än gärna missar samtliga ämnen som inte är fysik, matte, kemi eller biologi. Dock så måste jag givetvis vara närvarande ofta även på andra lektioner, eftersom att många ämnen som varken är fysik, matte, kemi eller biologi bygger en hel del på att man är närvarande.
För några veckor sedan fick vi veta frånvaron under den del av tvåan vi läst. Jag hade 14% frånvaro, top 3 i klassen.
Summering Jag gillar att lära mig saker, jag gillar skolan mer än de flesta. Det jag dock hatar och inte kan stå ut med, är att sitta ner i en och tjugo för att lyssna på en lärare som förklarar något för mig, något jag likväl kunde ha lärt mig ännu bättre om jag istället hade läst två sidor ur läroboken, hemma.
En sann historia, om en hemsk händelse. I huvudrollen är en bekant till min far, vi kan kalla honom Roger.
Resan till Kreta - något att minnas för alltid. Roger hade sett fram emot denna resa väldigt länge. Han skulle åka med sin fru, en två veckors lång charter till den gyllene ön Kreta. Solsken mötte dem på Kallax Flygplats då direktflyget till Hiraklion skulle ta dem mot sydligare breddgrader. Om de hade vetat vad som komma skulle hade de aldrig klivit på planet...
Efter en god natts sömn på hotellet, beläget i Rethymnon, gick Roger tillsammans med frugan ner till stranden. Där spenderade de hela dagen, ända tills kvällen började närma sig. Rogers mage hade nu skrikit efter näring i flera timmar, därav gick paret ut för att leta efter en restaurang.
Inte långt ifrån deras hotell, som låg mitt i centrala Rethymnon, hittade de vad som till synes var en mysig pizzeria. De erbjöd stenugnsbakade pizzor, vilka dessutom var relativt billiga.
Sedan vet man inte riktigt vad som hände. Det ska hursomhelst ha varit "En av de godaste pizzorna Roger ätit i hela hans liv", men det som hände under natten var inte lika trevligt.
Roger fick en fin mix av diarré och magsjuka. Detta slog ut hela hans kropp, och under de fem första dagarna av sin resa kunde han inte lämna hotellet. Den sjunde dagen, exakt en vecka efter restaurangbesöket var han återigen frisk. Eftersom att han är en man som står upp för sina åsikter, gick han tillbaks till pizzerian för revansch.
Han letade fram ägaren och förklarade med sin rangliga engelska att deras pizza förstört halva hans resa. Ägaren var självklart ledsen, han kunde inte förstå hur hans mat kunde göra någon sjuk. Han ursäktade, och bjöd Roger på ännu en gratis pizza. Roger var inte riktigt nöjd, men gratis mat säger man aldrig nej till. Vilket Roger kanske borde ha gjort denna gång...
Dagen efteråt var han nämligen sjuk igen. Diarré. Kräkningar. Illamående.
Under sin två veckor långa vistelse på Kreta var Roger frisk hela tre dagar.
I den östligaste delen av Ryssland [eller för sentimentala människor: Sovjet], finns en stad. Den heter Khabarovsk, belägen 30 km ifrån den kinesiska gränsen samt endast 300 km från havet. Här bor ungefär 600 000 ryssar, och det är en typisk rysk stad. Tråkig och dålig.
Staden har dock en stolthet. Ishockeylaget Amur Khabarovsk som huserar i den högsta ligan i Ryssland, nämligen Russian Super League. Även fast laget inte alls är bra, kommer befolkningen varje match till Platinum Arena och hejjar fram laget. Det är alltid 7.100 personer i arenan - alltid fullsatt.
Laget har dock ett problem - få stjärnspelare vill komma till laget och lira. Varför inte?
Det finns en enkel förklaring. När laget åker på bortaresor befinner sig motståndarna på allt annat än ett behagligt reseavstånd. En bortamatch mot Novokuznetsk, vilket är det närmaste Khabarovsk kan kalla derby, ligger mer än 3000 km resväg ifrån, och tre timmar efter i tiden. Tänk er - det var den närmaste motståndaren. Den längsta resan, nämligen till Sankt Petersburg, ligger 6500 km ifrån Khabarovsk inklusive sju timmars tidsskillnad.
De dära bortaresorna med fotbollen till Umeå var alltså med facit i hand relativt korta.
För inte alls länge sedan fick jag lite medlidande över att jag är finländare. Det jag dock själv insett är att det kanske inte är min största svaghet, det faktum att jag är synthare kan ställa till det mer.
Titta själv hur det kan gå, när Kvarteret Skatan skildrar min eventuella framtid.
Alla strävar vi efter någonslags makt här i livet, vare sig vi vill erkänna det eller inte. Vi vill helt enkelt att människor ska se upp till oss. På grund av svårigheterna i att uppnå ett stadium där verkligen alla ser upp till en, strävar man istället efter olika sätt att känna makt. Detta är i verkligheten långt ifrån att inneha makt, men framkallar näst intill samma känsla.
Det finns många olika sätt att framkalla känslan av att vara mäktig. Exempel på typer:
Politiker - Styra över människor genom att bestämma över hur mycket skatt de ska betala.
Sexualsadist - Dominera andra människor - i sängen.
Lärare - Veta att det är du själv som avgör vad eleven får för betyg, samt att du givetvis kan sprida ditt feministiska budskap. Det är makt.
Här om veckan kände jag makt. Det var kanske en av de gånger i mitt liv jag känt mig mest mäktig. Jag kom nämligen fram till att jag, tack vare mina goda kemikunskaper, kunde framkalla en riktigt farlig substans utav råvaror som hittas i alla kök. Jag använde inte den makten - men kände att jag hade den i mina händer.
Professorsvägen Porsön är mitt hem. När jag föddes flyttade min familj från en lägenhet på Lövskatan till just Porsön. Detta var igen till en lägenhet, nu vid "Professorsvägen". Här bodde jag under mina åtta första levnadsår.
Mannen I En sak minns jag väl från min barndom. Runtomkring Professorsvägen gick en man runt. Han var inte helt 100%. Eller, egentligen vet jag inte om det var något större fel på honom, förutom att hans grej var lite udda. Hans grej var nämligen att pissa offentligt vid vårt bostadsområde.
Mannen II En annan man jag minns väl, är en man som bodde mitt emot oss. Alltid när han öppnade sin hemdörr, han bodde ensam, så tittade han runtomkring, väldigt suspekt. Han trodde att någon skulle komma runt hörnet och göra hemska saker mot honom och hans hem. Jag tyckte detta var kul, men då visste jag självklart inte heller vad paranoia innebär.
Kvinnans son Ett hus ifrån mig bodde en störd kille. Vi kan kalla honom "Alf". Han var på riktigt helt jävla störd i huvudet, och två år äldre än mig. En gång när jag var fem år knuffade han ner mig på marken. Jag blev ju självklart ledsen, och mitt hat mot Alf ökade. Men jag förstod samtidigt varför Alf hade blivit som han blev, hans mor var nämligen inte heller riktigt normal.
Kvinnan Alfs mamma var riktigt läskig. Familjen, eller ja Alf och hans mor, bodde på andra våningen. Där, med en utsikt över hela gården, satt kvinnan hela dagarna och blickade ut över Professorsvägen. Ibland öppnade hon fönstret och skrek saker. Fula saker. En gång när jag gick förbi med min kusin, visade vi fingret åt henne. Som vanligt tittade hon bara tillbaka. Jag kände mig häftig.
Grannarna Vi bodde på nedre våningen, och våra övre grannar var hemska. De spelade musik efter 22.00 på vardagar, festade hemma hos sig alldeles för ofta. Jag hade ibland svårt att sova under min barndom, bara på grund av dem. Jävla idioter.
Porsöberget Den 11 november 1998 tog min familj steget uppåt. Vi flyttade till det idylliska bostadsområdet Porsöberget. Finast på Porsön, finare än Porsösundet. Här finns inga äckliga grannar, inga paranoida män, inga urinerande idioter. Här finns bara hyvens människor, som älskar det goda livet.
Eller som en kär Porsöberget-bo nyligen sa: Den som inte bott på berget har aldrig upplevt äkta grannsämja.
På Estet kan ett projektarbete se ut så här: Eleven arrangerar en konsert till förmån för världens barn. Eleven bokar artister, fixar någonstans att ha spelningen och även lite chips till backstage.
På Idrotts kan ett projektarbete se ut så här: Eleven arrangerar en fotbollsturnering. Eleven bjuder in lag, fixar en fotbollsplan och kanske någon domare.
På Natur kan ett projektarbete se ut så här: Eleven väljer ut en lagom stor insjö. Eleven söker sedan tillstånd från länsstyrelsen för att få märka fiskar. Med hjälp av en mjärde fiskar eleven sedan upp 500 abborrar som eleven märker. Efter några månaders "acklimatisering" återvänder eleven till sjön och fiskar då upp hela 1000 fiskar. Av desas 1000 kontrollerar eleven hur många som är märkta. På detta sätt kan eleven räkna ut antalet abborrar i insjön.
I Finland finns det finlandssvenskar. De kan prata finska, och finlandssvenska. När jag var i Finland och åkte utförsåkning hade finlandssvenskarna sportlov. Alla finlandssvenskar.
I Finland är det hipp att vara finlandssvensk, och att kunna prata finlandssvenska. Förr i tiden var nämligen de flesta finlandssvenskar rikare än finländarna. De är därför väldigt stolta över sitt språk, och pratar väldigt högt.
Trots sin stolthet finns ett tillfälle då de inte är så pratglada. När de hör äkta svenska, då börjar de prata sitt finska språk. De förstår säkert själva hur idiotisk deras finlandssvenska är.
Det jag vill komma till är att finlandssvenskan är väldigt irriterande.
OBS!!! Detta inlägg är riktat mot finlandssvenskar, och meningen är att hänga ut den folkgruppen. Är du finlandssvensk och åker till de finländska fjällen under ditt sportlov, då är det dig jag vill åt.
Imorgon ska jag till Finland, vårt östra grannland, landet som är mindre och sämre än Sverige.
I Finland vill man gå med i NATO. Man vågar dock inte, eftersom att Finlands östra grannland är Ryssland. Ryssland gillar inte NATO.
I Finland drunknade ifjol 184 människor jämfört med Sveriges 103, detta trots att Sveriges befolkningsmängd är mycket större än Finlands. Detta beror på att finländarna vill bevisa att de är häftiga genom att dricka rejält mycket alkohol, basta rejält mycket, och sedan tävla i simning i en av de finska sötvattensjöarna. Detta är ett paradis för hjärt och kärlsjukdomar.
I Finland var de med om ”vinterkriget”, när Ryssland anföll landet under andra världskriget. Finland skrapade ihop de få män de hade, och när 23 000 man hade stupat fanns inte mycket mer att ta. Finland fick ge upp, men det med hedern i behåll. Under vinterkriget stupade nämligen enligt uppgift över 200 000 ryssar.
Ja, Du börjar gråta då. Vet Du varför Du börjar gråta?
Nej, Du vet inte varför Du börjar gråta. Vill Du veta varför Du börjar gråta?
Ja, Du vill veta varför du börjar gråta när Du skär gul lök.
Naturaren hjälper dig. Det går nämligen till på följande sätt: När du skär i löken, bryter du ner de molekyler löken är uppbyggd av. Dessa utlöser sedan svavelhaltiga lösningar, som snabbt byter aggregationstillstånd från fast form till gasform. Denna gas har lägre densitet än luften, varpå den stiger uppåt mot Dina ögon.
När de svavelhaltiga lösningarna når dina ögon sker en kemisk reaktion med vattnet som fuktar ögonen. Då bildas en liten mängd svavelsyra, som irriterar ögonen. Synnerven känner genast denna irritation, och skickar då signaler till hjärnan. Eftersom att synnerven blir irriterad, får Du en känsla av att det svider i ögonen. För att späda ut svavelsyran skickar hjärnan då i sin tur signaler till tårkanalerna, som börjar pumpa ut vatten.
Om alla tyckte likadant, tänk vilken perfekt värld vi skulle leva i.
Det skulle inte finnas några motstridigheter av något slag! Alla skulle ju tycka likadant! Och om det nu skulle finnas motstridigheter så skulle ju alla tycka likadant angående dem, alltså skulle det inte vara något problem.
Ta ett exempel: Svälten i världen. OM alla skulle tycka likadant, skulle det kunna se ut så här:
Alla i hela världen skulle tycka att det var fel att folk svalt. Då skulle ju säkert alla i hela världen göra något åt det också?
Alla i hela världen skulle tycka att det var helt acceptabelt med folk som svalt. Då skulle de som svalt också tycka att det var acceptabelt, alltså skulle det inte finnas ett problem.
Alternativ 2 är ju självklart ett hemskt exempel, men det skulle ju fortfarande inte vara ett problem förutsatt att alla tyckte likadant. Alla skulle kanske vilja svälta och vara undernärda? I så fall skulle fattiga länder vara de lyckliga länderna, och vi i de rika länderna skulle vara de olyckliga länderna. I princip. Men vi skulle ändå inte vara förlorare: hela världen skulle ju tycka att det var rätt att vara olycklig.
Synd att detta bara är mina utopiska tankegångar, men märk mina ord! Det är utopiska tankegångar, INTE dystopiska som de flesta andra egentligen är!
Detta är en av mina största drömmar, tillsammans med min lösning på världsvälten samt mina planer på att styra regeringen med mitt framtida parti: Maskulinistiskt initiativ!
- Vi slutar lektionen om 6 minuter! - Åh. Vad skönt.
Vanligtvis menar man "Åh. Vad skönt. Vi slutar om 6 minuter!". Men i det här fallet, dvs på det Naturvetenskapliga programmet i Luleå, menas istället något helt annat.
"Åh. Vad skönt. Vad skönt att jag hinner jobba 6 minuter till!"
I Sveriges grundlag, närmare bestämmt i Tryckfrihetsförordningens andra kapitel, 1§, står det:
"Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar”.
Detta innebär att vem som helst, du eller jag, kan gå till Kalle P och kräva att få se hans mail. I princip. Dessutom begår en tjänsteman som utan argument nekar mot detta ett brott mot offentlighetsprincipen. Man har inte heller någon skyldighet att säga varför man vill få ut informationen.
Tänk vad kul. Att gå in i stadshuset, gå fram till receptionen, och säga: "Hej! Jag vill läsa Kalles mail. Nu."
En naturare är en person som får bra på allt: eller dåligt på vissa saker och riktigt bra på några. En naturare får till exempel: MVG på ekologiuppsatsen i Biologi A, som alla andra får MVG på förutom 1 grupp. VG i Matte C, som 70% av alla i klassen får. Om personen får G i matte C, lyser personen i andra kurser, såsom Fysik, Kemi osv, för att vara en naturare.
En medelmåtta kan vara bra på många saker. Men medelmåttan gör vissa ödesdigra misstag man inte får göra på natur. En medelmåtta får till exempel: MVG i matte C, som endast 15% i klassen får! Det som gör medelmåttan till en medelmåtta, är att han kombinerar detta med ett VG på ekologiuppsatsen i Biologi A, som ALLA andra får MVG på. Detta gör att medelmåttan sticker ut, som just en medelmåtta. Som en individ, eller som en grupp medelmåttor.
OBS!!! Detta inlägg är riktat, och meningen är att hänga ut folk. Känner du dig träffad och går natur, då är du träffad.
På skolan är jag oftast relativt ofokuserad. Jag har dock genom åren lärt mig att se upptagen ut, lärt mig att slicka lärarnas röv, medans jag egentligen sitter och bara funderar på mina briljanta idéer och framtidsplaner.
Här kommer fyra tips till dig som vill vara som mig... men inte mer än fyra. Det har tagit mig år av psykologiska analyser att komma fram till mina resonemang. När jag skulle välja tips till denna blogg, hade jag en lista på 23 saker jag kommit på under åren, och använder dagligen. Dem ska jag använda till något nyttigt någon dag.
Låt aldrig läroböckerna vara stängda: Börja lektionerna med att öppna böckerna och slå upp de aktuella sidorna.
När man inte alls är koncentrerad och helt har kopplat bort lektionen brukar man fokusera blicken mot något helt annat än läraren eller skolböckerna. Detta är kanske det enklaste sättet att se fokuserad ut: Titta läraren i ögonen, titta in i lärarens anteckningar eller ner i läroboken.
Var tyst. Social kontakt under lärarens genomgångar kan bara förstöra. Unna dig själv lite meditation istället.
Få andra i klassen att se dåliga ut. Ring t ex med skyddat nummer till dem som alltid har på ljudet. Själv har du alltid på ljudlös.
Alla äkta naturare har blivit uppfostrade till naturare, vare sig de vill erkänna det eller ej.
Detta är ett exempel på naturaruppfostran: En sång. Fråga Ugglan heter den, och handlar om en uggla som kan allt. När man hör den som barn vill man bli som ugglan. Speciellt när man hör den varje dag under de 13 år då man växer som mest...
Häromveckan väntade jag på en vän inne på Stil, Porsöns finaste gym. Jag stod på en plats där man får en fin översikt över insidan av träningscentret.
Jag såg plötsligt en man som kom ut från omklädningsrummet med ett squashracket i sin högra hand. Strax därefter kom en till man ut ur samma omklädningsrum, även han med ett squashracket i sin högra hand.
Direkt såg jag att de letade efter varandra. Men de var riktigt dumma! De såg inte varandra, även fast de var väldigt nära. De letade efter varandra, men hittade inte. Det tog nog 4 minuter innan de fann varandra, med repliker såsom "Där är du ju", och "Jag trodde inte att du hade kommit!". Det var så dumt så att jag gjorde en film om det. En effektiv film om ineffektivitet.
Tänk vad mycket tid, ork och kraft de hade sparat om de organiserat sig bättre.
Det är ju verkligen diskutabelt huruvida man bör hänga ut personer. Man får ju fråga sig själv vad man vill få ut av själva uthängingen samt vad den äventyrar. I mitt fall äventyrar den absolut ingenting, vilket gör det helt okej för mig. Det finns dock en gräns, en gräns jag ska hålla idag. Här kommer min uthängning:
I denna helt sanna historia finns två personer. En Icke-Naturare som går el, samt en Naturare, jag. En lärare ifrågasätter framtida studieplaner under ett avslutningsfika under tisdagen den 8 januari 2008.
Icke-Naturaren: "Jag ska bli elektriker och sen ska jag nog plugga, och om plugget skiter sig så har jag fortfarande kvar jobbet. Det har ju inte ni som går natur." Naturarens svar: "Fast grejjen är att för oss Naturare skiter sig inte plugget."
Det hela slutade hursomhelst med att Icke-Naturaren lämnade rummet med orden: "Jag känner iallafall många elektriker som kör både Porsche och Ferrari."
Idag fick jag reda på det. Självklart gjorde det min dag, men samtidigt förstörde nyhetens behag ett halvår av längtan som jag hade framför mig, samt ett halvår av frustration jag hade bakom mig.
Jag överdriver inte när jag säger att det kom som en blixt från en klar himmel.
Kemi B börjar nu, om två dagar, under vårterminen i tvåan. Inte i trean, som jag trodde.
För er få som inte vissste så fick jag bäst resultat av alla elever i Luleå som år 2007 skrev slutprovet i Kemi A. Provet som täcker hela kursen, dvs en bok på 300 sidor. Det är det jag lever på, det är det som är min grej. Och jag älskar det.
Min lärare har efter succén satt press på mig.
Vid ett utvecklingssamtal pratade han 10 minuter om olika kemiutbildningar jag kan välja mellan efter gymnasiet.
Vid ett tillfälle sa han: "Fast det är ju i Kemi B jag har de största förhoppningarna på dig!".
Detta kommer mest troligt leda till att han varje lektion kommer att fråga mig de svåraste frågorna som ingen annan kan. För att klara det måste jag plugga.
Och det ska jag. Jag ska köra vidare på min grej, det ska vara min grej. Jag är bra på kemi, och ingen ska ta det ifrån mig. Allt förutom MVG är ett totalt fiasko.
Det är skönt att ha en roll på det Naturvetenskapliga programmet. Jag menar, man vill ju inte vara medelmåttan som får VG i ekologirapporten.
Nej, man vill ha spetskompetens. Det har jag. Kemi A. Och snart Kemi B.
Hej och välkomna till NaturRutan! Idag ska ni få läsa om ett litet odjur som bor djupt nere i havet!
Bathynomus giganteus är ett släkte gråsuggor från familjen Cirolanidae. Dessa lever i världshaven, men trivs endast i några få vatten. Detta inkluderar Bengaliska bukten, sydvästra Atlanten och Mexikanska golfen.
Arten spenderar sitt liv längs havsbotten, i ett djup på 100-2000 meter. 80% av Bathynomus giganteus lever dock i ett djup mellan 365 och 730 meter. De djupa områdena har antingen inget ljus alls, eller väldigt lite. Vattentemperaturen är närmare 4°C vilket begränsar antalet arter. Även trycket är väldigt högt.
Födan som Bathynomus får tag på är till största del fisk som antingen är död eller skadad. Annars äter de även svamp, skaldjur och urdjur. Vid gynnsamma förhållanden kan arten bli upp till 37 cm lång och väga hela 1,7 kg.
Bathynomus är ett typexempel på en av naturens viktiga spelpjäser när det gäller nedbrytning. Se fisken som en klump legobitar som kommer ned. Bathynomus giganteus tar isär bitarna från varandra, så att andra organismer kan använda dem till att bygga upp sig själva.
2. Enligt läroboken är alla fysiker trevliga.
